FAS

Den teknotroniska eran innebär en gradvis utveckling mot ett alltmer kontrollerat samhälle. Ett sådant samhälle kommer att styras av en elit, ohämmad av traditionella värderingar.

- Zbigniew Brzezinski, Between Two Ages: America’s Role in the Technetronic Era (1970).

Officiellt bildades den Trilaterala kommissionen 1973, men embryot till kommissionen föddes redan under juli månad 1972 i samband med ett möte hos USA:s mest framstående bankir David Rockefeller på hans gods Pocantinco Hills i New York. Vid detta möte deltog 17 personer däribland professorn i statskunskap vid Columbia University, Zbigniew Brzezinski, som senare utsågs till kommissionens ledare, och den grå eminensen i amerikansk utrikespolitik, Henry Kissinger. David Rockefeller hade fattat tycke för Brezinski efter att ha läst dennes bok Between Two Ages: America’s Role in the Technetronic Era (1970). I boken analyserar Brzezinski USA:s framtida roll som det land som dels har den mest framstående teknologin, dels som den stat som ensam har makten att vara en stabiliserande faktor för världsfreden och världsordningen visavi Sovjetunionen. Brzezinskys ansats i boken spänner över brett spektra av internationella problem som massvält, sjukdomar, global uppvärmning och krig. Samtidigt menar Brzezinsky att USA i den närstående framtiden via satelliter och massmedia kommer att få tillgång till masskommunikation som kan sprida kunskaper och idéer på en skala som aldrig tidigare varit möjlig. Utifrån detta lägger Brzezinsky fram en plan på en mer medveten och aktiv världspolitik där USA intar en framträdande roll på alla nivåer. Men USA kan här inte agera unilateralt utan måste söka allierade bland de mest utvecklade nationerna. Av denna anledning föreslår Brzezinsky ett trilateralt samarbete mellan USA, Europa och Japan eftersom dessa tre är de mest framstående regionerna för ekonomisk och teknologisk utveckling och därför även kommer att dominera världsekonomin och kunskapsproduktionen i den närstående framtiden. USA, Europa och Japan borde således inleda ett samarbete för att främja handel, kommunikation och utveckling. Målet med detta samarbete skall emellertid inte enbart vara att verka som en stabiliserande faktor i världen mot människors fördomar, miljöförstöring och tendens att hamna i konflikt. Målet är därutöver att på sikt ersätta nationalstaterna med en ny världsordning.

Eftersom den Trilaterala kommissionen idag består av ca 350 personer som utgör eliten inom ekonomin och finansmarknaderna, politik, media och akademisk verksamhet har kommissionen givetvis tilldragit sig intresse från personer som gärna ser konspirationer bakom världspolitiken. Den Trilaterala kommissionen har därför beskyllts för att vilja omvandla FN till en världsregering. Detta påstående dementeras på kommissionens hemsida, men om man läser vidare på samma hemsida och dessutom har tillgång till information om vad kommissionens medlemmar diskuterar under sina möten, blir bilden av dess inofficiella makt i världspolitiken djupt oroväckande.

På den Trilaterala kommissionens officiella hemsida kan man ta del av en öppen agenda som vill motverka all form av politisk och ekonomisk nationalism för att främja nationalstaternas upplösning och transfereringen av politisk och ekonomisk makt till övernationella organisationer. Dels skriver kommissionen att de inte eftersträvar en världsregering, dels att de öppet vill ha ökat inflytande över de befintliga nationalstaternas policy bakom lykta dörrar. Den före detta finansministern i Japan tillika före detta ordföranden för den japanska grenen av kommissionen, Kiichi Miyazawa, skriver på kommissionens hemsida:

Diskussioner inom kommissionen påverkar hur våra regeringar tänker och i vissa fall indirekt hur de fattar politiska beslut. I detta avseende tror jag att kommissionen har inneburit en skillnad – även om ett antal viktiga problem, t.ex. handelsförbindelser, kvarstår.

Kommissionen skriver även att flera presidenter från och med kommissionens tillkomst har varit medlemmar. Man får då komma ihåg att kommissionen inte officiellt stöder vissa kandidater och framförallt, med några intressanta undantag, består av medlemmar som när de var aktiva i kommissionen inte samtidigt innehade ett politiskt ämbete. Kommissionens indirekta makt över den policy som rör globaliseringsfrågor såsom frihandel, politiskt samarbete över gränserna, invandring och mångkultur är emellertid så pass stor att ingen presidentkandidat skulle våga anta en policy i strid med kommissionens globaliseringssträvanden. När den före detta kommissionären Jimmy Carter blev president rekryterade han 17 medlemmar ur kommissionen till ledande politiska befattningar i sin administration. Bland listan på kända namn som varit medlemmar i kommissionen och senare fått de viktigaste posterna i ekonomin och politiken återfinns bland annat Alan Greenspan som under flera års tid var ordförande i Federal Reserve, George H.W. Bush, Dick Cheeny och Paul Volcker. Därutöver har alla presidenter med undantag av Ronald Reagan har varit medlemmar av kommissionen.

Eftersom globalisering är en fråga bortom höger och vänster har kommissionen försäkrat sig om att rekrytera medlemmar från både vänster- och högerpartier i USA, Japan och Europa. I Sverige är utrikesminister Carl Bildt medlem i kommissionen från de borgerliga partierna och Urban Ahlin från socialdemokraterna. Urban Ahlin är dessutom en av de tilltänkta socialdemokratiska kandidaterna till utrikesministerposten 2010.

Vad diskuterar kommissionen på sina möten?

Den Trilaterala kommissionen arbetar bakom lykta dörrar och utan att uppmärksammas av de större medierna. Det senare beror på att de större mediebolagen har gått med på att inte rapportera om kommissionens arbete. Det är därför omöjligt att rapportera om kommissionens arbete om man inte har tillgång till information från insidan. Mellan den 25:e och 28:e april 2008 höll kommissionen ett möte i Washington, D.C. Lyckligtvis kunde stora delar av detta möte komma allmänheten till del tackvare att den ihärdige journalisten Jim Tucker, redaktör för American Free Press, var närvarande.

Jim Tucker hörde bland annat ett antal av kommissionens medlemmar diskutera presidentkandiaterna Hillary Clinton, Barack Obama och John McCain. De sade att det inte spelade någon roll vilken av kandidaterna som skulle vinna presidentvalet eftersom ingen av dem skulle anta en globaliseringspolicy i strid med kommissionens. En viktig del av denna policy rör det kontroversiella NAFTA-avtalet som innebär att Mexico, USA och Kanada bildar en ny ekonomisk zon med frihandel och fri rörlighet mellan gränserna. Planer finns till och med på att dra en motorväg från Kanada till Mexico City för att underlätta närmandet mellan länderna. Liknande större beslut, liksom strävan att utöka massinvandringen i syfte att påskynda den ekonomiska och politiska globaliseringen och där mångkulturen är en viktig del, blir aldrig utrymme för större diskussioner i media.

Paneldiskussionerna kretsade kring den önskepolicy som kommissionen skulle anta för nästkommande administration i Vita huset. Kommissionens panel, där bland annat Henry Kissinger deltog, kom fram till att kommissionen skulle verka för… att utöka utlandsbiståndet över gränserna eftersom Amerika inte betalar en rättvis andel idag, betala uteblivna FN-avgifter, att tillåta så många invandrare som möjligt att komma till USA och att ge amnesti åt alla illegala invandrare som redan finns i landet. 

Jim Tucker hörde även flera kommissionärer utrycka stor oro över den upproriske presidentkandidaten Ron Paul som fått en stor skara av den amerikanska ungdomen med sig för hans program att motverka amerikansk inblandning i Mellanöstern, säkra gränserna mot Mexico, hindra ytterliga illegal invandring till USA och motarbeta NAFTA. Kommissionen menade att Ron Pauls masskampanjer hade potential att försvåra kommissionens framtida arbete eftersom de åsyftade att utbilda den yngre generationen för en frihetlig politik som skulle leda till nationellt oberoende, stärkande av medborgerliga fri- och rättigheter och decentralisering av den politiska makten från överstatliga och statliga organ till medborgarna och olika nivåer mellan medborgarna och staten.

Under republikanernas partikonvent fick Ron Paul en fråga om hans uppfattning om NAFTA. Frågan kom från en TV-tittare och löd:

Jag har träffat många av dina supporters online och flera av dem verkar tro på konspirationsteorin om att skapa en Nordamerikansk Union mellan USA, Kanada och Mexiko. Min fråga är om du verkligen tror på allt det här, eller om dessa människor endast lägger sina egna ord i din mun?

Ron Paul svarade:

Det beror på vad du menar när du säger ”allt det här”. Council of Foreign Relations existerar, den Trilaterala kommissionen existerar och det finns en idéernas konspiration. Det är fråga om en ideologisk kamp. Vissa personer tror på globalisering, andra tror på nationell suveränitet. Och det finns en utveckling mot en Nordamerikansk Union precis som det tidigare fanns dem som eftersträvade en Europeisk Union och till sist fick en sådan. Så vi har  NAFTA och rör oss mot en motorväg….Det här är verkliga saker. Det är ingen som hittat på detta. Det är ingen konspiration. De talar inte om det här och de kanske inte erkänner det öppet, men mycket pengar har satsats på detta…Det finns en plan på att dra en motorväg från Mexiko till Kanada, vilken skulle göra våra immigrationsproblem så mycket större. Så detta är ingen hemlig konspiration. Det är ingen ond konspiration. Det är endast kunskap som finns att hämta där ute. Om vi söker upp den, kommer du att inse att vår nationella suveränitet befinner sig under ett allvarligt hot.

Ron Paul utvecklade även denna kritik i boken The Revolution – A Manifesto (2008).

Viktigt i detta sammanhang är att Trilaterala kommissionen ingår i ett vidare nätverk av världens förmodligen sex mäktigaste organisationer, däribland Bilderberggruppen. Trilateralisten Henry Kissinger har till exempel varit ordförande på Bilderberggruppens möten. Även Carl Bildt och Mona Sahlin har deltagit i Bilderberggruppen.  

Det finns dem som tror att de ledande eliterna inom politik, bank- och finansväsende, media och näringsliv inte har ett finger med i utvecklingen mot en mer globaliserad värld där nationalstaterna faller samman, människor flyttar över gränserna och bildar mångetniska samhällen och ekonomin drivs av transnationella företag och karteller. De tror istället att utvecklingen mot globalisering är en konsekvens av enskilda aktörers beslut och att det inte finns en gemensam policy som beslutats på organisationsnivå. Samma personer brukar därför mena att världens folkslag är förutbestämda av utvecklingen att införlivas i en internationell konsumtionskultur där kända företagsnamn och logotyper som McDonald’s och Coca Cola blir synliga i varje stad, där valutapolitiken bestäms utanför landets gränser, där utbildningspolitiken bestäms av de internationella företagens efterfrågan på vissa typer av kompetens och där traditionella kulturer som lever efter arkaiska värden är dömda att gå under. Eftersom dessa beslut tvärtom är resultatet av starka ekonomiska och politiska intressen som fattar gemensamma beslut bakom lykta dörrar, kan vi konstatera två saker. För det första att dessa eliters makt och policy är beroende av vanliga människors okunskap och naiva tilltro till det politiska systemet i vår postliberala världsordning, för det andra att utvecklingen skulle kunna förändras om allt fler blev medvetna och började aktivera sig för nationalism, frihet och en decentraliserad politik där medborgarna tar tillbaka makten över sina liv, kulturer och samhällen.

Källor

Brzezinski Zbigniew , Between Two Ages: America’s Role in the Technetronic Era, Penguin Books (1980).

Paul Ron, The Revolution – A Manifesto, Grand Central Publishing (2008)

http://www.trilateral.org/moreinfo/faqs.htm

http://www.chomsky.info/books/priorities01.htm

http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=8914

http://www.thecarpetbaggerreport.com/archives/13749.html

http://www.wnd.com/news/article.asp?ARTICLE_ID=44965

https://www.augustreview.com/index.php?module=pagesetter&func=viewpub&tid=4&pid=9

———————————-